Mojo Pin – HELLsingborg
Jag tror jag behöver kasta in handduken här. Mojo Pin är fan inte för mig, och det är 100% jag som har fel.
De hade inte kunnat göra någon skillnad i varken låtarna eller framförandet för att jag skulle gilla det mer – utan att ta bort det som gör att de är så omtyckta av alla andra. De är alla svingrymma musiker, gitarrsoundet är asballt, sången är makalös (speciellt growl-bitarna, damn), trummorna har en egen stil som gör att man hör direkt vem som spelar. Deras scenspråk, attityd och frihet i sitt i framträdande borde bara det få mig engagerad. Jag VILL verkligen gilla deras musik, men det händer bara inte.
Jag tror att det är de släpiga, emotionellt distanserade Kurt Cobainiga melodierna som gör att jag inte kan komma in i det – och samtidigt tror jag det är en av de viktiga faktorerna som gör att det resonerar så kraftigt med publiken.
Elliot Duval (@elliotskonsertdagbok på instagram) skriver såhär: “Mojo Pin är det band jag sett fram emot mest att se på hela helgens lineup! De nådde definitivt upp till förväntningarna. Deras sång och gitarr skapar en blandning mellan vackert och ”hell yeah”.”
Det finns något alldeles speciellt med Mojo Pin. Som connectar starkt med den yngre generationen, men det går mig helt över huvudet. Precis som när min farsa försökte lyssna på Korn live får jag uppgivet säga “Nej, jag fattar det bara inte…”.
Mojo Pin består av vad jag uppfattar som riktigt sköna människor, och jag tror jag alltid kommer heja på dem och genuint hoppas att det går riktigt jävla bra för dem. Men jag tror inte att musiken kommer ligga i min egen privata spellista någon gång snart. Jag är helt enkelt inte tillräckligt cool för Mojo Pin.
Jag är dock nyfiken på hur deras nya inspelning kommer låta. Och om de har gjort ett riktigt bra jobb – så kommer jag inte gilla det heller.
