Lucka 14: Björn Helgesson

Björn Helgesson är en lika stor del av Helsingborgs kultur som självaste kusten! Han är den där svåra alliansen mellan sport och musik personifierad, då han skrivit Helsingborgs kanske mest kända låt genom tiderna ”På gator röda och blå”. Men förutom sina prestationer med Björns Band, sin lärarinsats på Mega Musik och sin passion för HIF, så är Björn Helgesson helt enkelt en av de finaste människorna i hela stan.

När var du först i en replokal

Det var 1996 eller 1997 när jag spelade i ett coverband som hette ”Dynamit och Hallonbåtar”. Vi repade på Mega, innan det blev Mega. De fanns replokaler där man kunde hyra. Det kostade hundra spänn att repa en kväll.

Hur såg repen ut de första åren, och hur ser de ut nu?

Såhär, kolla. Egentligen väldigt likt som idag. Jag kommer med låtar, och jag och Ejnar spelar dem. Jag har ALDRIG jammat, jag vet inte alls hur man gör. Den enda skillnaden är andra låtar och fler instrument i replokalen. Vi repade mycket, men det var inför en spelning. Jag har väl aldrig riktigt känt att jag velat repa för repandets skull. Det känns lite som att erkänna en mörk hemlighet, men jag tror att även det är en egen del av replokalskultur. Jag älskar att skriva låtar, och jag älskar att framföra dem för publik. Jag tycker inte illa om att repa, men replokalen är helt enkelt bron mellan den ensamma, privata prestationen och den gemensamma offentliga.

Utöver att spela, vad är din roll i replokalen?

Jag har inte repat med bandet på sju år faktiskt. Men då var det mest bara att jag kom med mina låtar och sen arrangerade musikerna dem, nästan helt och hållet. Jag kommer med låten och idéerna, och de gör sitt.

På det nya projektet är det bara jag och Ejnar. Han är musiker på ett helt annat sätt än jag, så jag skriver låten och sjunger, och han tar det vidare musikaliskt. Det är samma process där också som i början faktiskt, bara att Ejnar är alla övriga instrument.

Nu har jag börjat repa med Atlantkusten, Kalle Jonassons band, och där har jag haft en helt annan roll. Jag körar och spelar tamburin ungefär. Det är befriande och kul på ett helt annat sätt att spela i band när man inte frontar.

Hur skriver du låtar i replokalen?

Jag gör ju inte det. Jag har faktiskt aldrig kunnat skriva låtar ihop med någon annan alls – förutom nu för första gången någonsin tillsammans med min gode vän Dennis Camitz. Jag vet inte varför, men av någon anledning så funkar det. Inte bara funkar, det är till och med lätt. Låten jag delat med mig av här har jag skrivit ihop med Dennis.

När hade du som roligast, och varför?

De tidiga åren i slutet av 90-talet var fantastiska. Replokalen kändes som helig mark. Att ha ett band och få repa gjorde att man kände sig – kanske inte tuff, men nästan. Vi ÄLSKADE att få koppla in instrumenten och bara spela. Det var den mest lustfyllda tiden.

Det har också varit skitroligt med Atlantkusten nu. Men ett särskilt kul minne var juldagsspelningar på The Tivoli ”Björns Band med vänner”. Varje låt hade nya gäster, allt från oetablerade nära vänner till stora kända namn, och det skapade en unik och rolig dynamik.

När blev det som bäst resultat, och varför?

Det var nog under HX-festivalen för ungefär tio år sedan. Vi spelade på den stora scenen bakom The Tivoli och tog repen på allvar. Det var en stor produktion och allt klaffade. Juldagsspelningarna har också varit bra, men eftersom vi hade gäster på varje låt, så blev repen mer ihopkastade och gigen mer improviserade.

Vilka saker gjorde du i replokalen förr som var dåligt?

När vi repade på Kajplats 305 i Malmö hade vi risig utrustning och ibland helt ostämda instrument. Vi hade ingen ordning på något – vi bytte inte strängar och brydde oss inte om ljudbilden. Då började vi väl inse att vi var för gamla för att spela ostämt. Det kändes inte charmigt längre.

Finns det något du gjorde förr som du slutat med, men borde börja med igen?

Kanske själva repandet som grej. Alltså om jag tänker på repandet som en grej så är det egentligen väldigt fint sätt att umgås. Inte bara att man spelar ihop, men man spelar för varandra. Jag kanske ska testa att bara repa någon gång utan att ha något gig eller inspelning i åtanke, utan bara för spelandets skull.

Hur får man till det bästa repet?

Det är så jävla skönt när alla är förberedda. Kanske klyshigt, men så är det. Man blir lite glad när någon faktiskt lyssnat på det man skickat så de kan det. Lägg tid på att få ett skönt ljud. Det gör också jättemycket.

Du snubblar över en något för stor kullersten som visar sig vara en knapp i universum som raderar all känd musik. Så om vi vi ska höra ny musik så måste vi skriva den från grunden. Dessutom lutade dig på en magisk lyktstolpe när du reste dig, och denna lyktstolpe gör att alla texter vi skriver måste komma från samma källa. Vilken bok/text väljer du som källa för all musiktext framöver?

Jag tror att jag skulle välja Tomas Tranströmers poesi. Han fångar både det stora och det lilla – det vardagliga och det existentiella, och kan skifta till att vara vilda och spännande.

Några andra tankar?

Jag blev faktiskt sugen på att repa nu!