Två konstnärer i en kropp: Hugos splittrade styrka

Lyssna på de första 10 sekunderna av denna låt och FÖRSÖK att inte lyssna vidare.

Gitarrsoundet är så episkt, som om tidiga Kent varit aktiva på 80-talet istället för ‘95. Produktionen med 80tals krispiga och smakfullt starka ekon, med mixen, effekterna, backingvocals och allt är svinsnyggt. Hugo är utan tvekan fenomenal producent – långt över hobbynivå.

Det gör att kontrasten till sången och låtskrivandet blir ganska stor. Det låter ibland som om två olika personer gjort låten. En yrkesperson i studion med ett fantastiskt öra för detaljer, och en privatperson med ett skissbok. Det finns en charm i det, men det skaver lite också.

Tänk dig en målare med fläckfritt färgseende och känsla för komposition – men som använder penseln för att skriva matematik. Lite så känns det. Det är inte att han saknar en egen röst – men uttrycket har inte riktigt hunnit ikapp hantverket.

Många artister är tvärtom: fantastiska låtskrivare eller sångare som aldrig riktigt lärt sig spela in. Här är det omvänt – och det gör mig nyfiken. Jag hade älskat att höra Hugo producera för andra. Med rätt samarbete skulle hans fingertoppskänsla kunna bli något alldeles särskilt.

Men kanske är det också en del av resan – att låta dessa två delar hinna i kapp varandra. Det kräver tålamod, och kanske en viss smärta. Men det kan också leda till något väldigt eget.

Oavsett vad Hugo väljer att göra härnäst, stanna i sin värld eller bjuda in fler – så hoppas jag fler får upp öronen. För det som händer bakom rattarna i hans studio… det är något på riktigt.

Se video här!