Lucka 23: Christoffer Bergström från HELSINGBORGS SYMFONIORKESTER

Efter att ha dedikerat sitt liv till musik fick Christoffer Bergström till slut en plats i en av Sveriges främsta orkestrar – Helsingborgs Symfoniorkester. Även om vägen varit slitsam och han nu arbetat med det i många år, så är det fortfarande glädje som är centrum för spelandet.

Hur började du spela musik?

Mina föräldrar var musiker och älskade det, så jag fick det därifrån. Jag började spela när jag var 7. Jag tyckte faktiskt det var tråkigt att öva ända fram tills jag var 15. Min storebror spelade fiol och började göra det mer seriöst, och då såg jag vilket spännande liv han fick. Han blev min inspiration.

När jag i Kulturskolan började repa med orkester så var det mycket baserat på kortare rep. Fokus låg på att man skulle ha kul, det var glädjebaserat.

Hur repade du dig fram till Helsingborgs Symfoniorkester?

I mitt fall studerade jag i Stockholm, och hittade en ledig tjänst. Höll precis på att gå ur skolan. Det är extremt svårt att bli antagen. Jag började satsa seriöst när jag var 17, och har studerat fram till detta jobb som jag fick när jag var 25. Vi brukar skoja om att det krävs 10 000 timmar, och jag övade 4-5 timmar om dagen, 6 dagar i veckan i 8 år! Så att bara vara en rimlig kandidat kräver enorm dedikation.

Man provspelar 1 eller 2 dagar. Möter orkesterchefen. Man får ett nummer sen uppträder man bakom en skärm, helt anonym i 2 rundor och tar bort skärmen först tredje rundan. Juryn ska bara fokusera på det de hör och inget annat. Man ska spela olika typer av stilar så de vet att man kan spela allt. Juryn består av kanske 10 pers av den nuvarande orkestern. Det är hård sållning, de ska välja en kollega de kommer spela med i många år framöver.

När hade du som absolut roligast, och varför?

Om det är roligt eller ej beror mycket på vad det är för dirigent. Vi kör veckobaserat – repar 4 dagar och ger 1 konsert.

Dirigenten kanske inspirerar eller fångar en. Har haft många underbara stunder, men jag minns speciellt Andrew Manze, Engelsman. Otroligt kunnig. Kunde berätta historia om varje stycke och han gjorde en väldigt engagerad.

Sen gör man mycket annat utanför symfoniorkestern, detta är mitt fasta jobb. ”Kammarmusikgrupper” kallar man det då. Då spelar vi allt möjligt. Själv är jag allätare när det kommer till musik,

Hur kommer det sig att du dedikerat så mycket till just musik?

Det kom naturligt, vi hade så positiv sfär med musiken. Inget snack egentligen, jag fick en cello och såg hur kul min bror hade med samma intresse.

Mina föräldrar sa alltid att livet som musiker är blod, svett och tårar, men man kommer träffa otroligt härliga människor.

Något du själv tänkt varit intressant för oss att veta?

Nivån har stigit, för konkurrensen har blivit hårdare och ställs högre krav. Det är små detaljer i spelandet, men det är detaljerna som gör det.

I vissa avseenden kan vår musik liknas vid ett levande museum som visar upp gamla konstverk men att dom i vårt fall ständigt får nya tolkningar och inriktningar. Sen spelar vi också mycket nyskriven musik.

Vilka saker gjorde du i replokalen förr som var dåligt

Älskade att snusa och dricka kaffe. Nu dricker jag bara kaffe.

…och vilka saker gjorde du förr som du slutat med och kanske borde börja med igen?

När man studerar var man mycket grundligare med uppvärmning. Viss musik kan vara fysisk påfrestande, så då värmde jag upp kanske 1 timme, men det har jag inte tid med längre och det märks.

Alla klassisk musik försvinner från världen, men du får möjlighet att spela i vilket pop eller rockband som helst – dead or alive. Vilket band väljer du att spela med?

Queen. Det är mitt absoluta favoritband.