Mojo Pin -När nonchalans blir magi på scen

Det är nästan halloween och sångerskan har sminkat sig därefter. Utöver den ansträngningen så känns det lite som att de skiter i om de är här eller ej när de kommer upp scen. De har liksom bara råkat trilla in här och bestämt sig för att “här kan man vara”. Med andra ord ger de större “I don’t give a fuzzy fuck”-vibbar än en katt som knuffar ner saker från hyllan medan ägaren tittar på.

Med den attityden tänker jag direkt “Ok, you better be fucking good”. Har man en nonchalant attityd utan något som backar upp det så blir det bara pinsamt.

Det blev inte pinsamt.

Det är ett sånt jävla tryck från första stund, och om det känns som att de var disträa förr så måste det vara för att de lever helt i musiken, och levererar ett sound och en stämning som säger att vi nu bevittnar något äkta och alldeles extra.

Dock låter det faktiskt inte alltid så bra. På ett positivt sätt! Alltså på samma sätt som Nirvanas låtar inte “lät” bra. Det var liksom lite av poängen. Om det låtit bra hade det varit dåligt. För de är skickliga nog att det låter bra där det behövs. Även om det känns lite som en feberdröm från 90-talet, så är det inte bara en skränig röra. Det är mer musikaliskt än oljud.

Om trummorna är under 18 år gamla så behöver jag nog anmäla barnmisshandel, för jag har varit på metalkonserter med skitarga bodybuilder-trummisar med mindervärdeskomplex som slår snällare på pukorna än vad Proni gör. Känns helt rätt för bandet dock.

Daniel Berg på gitarr ser ut som om han vaknade för en kvart sen efter att ha bott ute på gatan i fyra månader, lagt sina sista slantar på något som kallas för “gitarr”, snubblat hit, pluggat in den och sen testat sig fram. Ofta ser det ut som att han bara råkar spela rätt. För han spelar aldrig fel, men han verkar förvånad. Och jävlar vad han spelar! Det är stort, skickligt, skitigt och coolt som bara fan.

Tillsammans med Ella Stenberg på basen så får de ett större ljud än vad två instrument juridiskt borde få lov att klara av.

Hannah Balthazar på sång är helt fenomenal. När hon river till så vet jag inte om mitt blod isar eller kokar, men något händer! Hon sjunger skitbra, och hon vet om det. Hon är helt bekväm som frontare och det skapar pricken över i:et på en föreställning som redan sitter mitt i prick.

Bandet består av: Trummor: Proni, Bas: Ella Stenberg, Sång: Hannah Balthazar, Gitarr: Daniel Berg