Darkane – HELLsingborg
När jag var 16 bast och för första gången hörde main-riffet till “Innocence Gone”, så var det upp till den punkten det absolut bästa riffet jag någonsin hört i hela mitt liv. Låten är ett jävla mästerverk och hela skivan ”Expanding Senses” och Darkane öppnade ögonen för thrash-metal som genre för mig totalt.
När jag nu i efterhand lyssnar så vet jag inte om det är specifikt det tekniska, eller tyngden som är något extraordinärt egentligen även om det såklart är en faktor.
Det är helheten. Det känns som att man bjuds in i en helt annan värld. Det ger mig ärligt talat samma sorts känsla av utomvärdslig upplevelse som när jag läser Sagan om Ringen-böckerna; jag kan känna omgivningen. På samma sätt som jag kan känna daggen och gräset som viker sig under håriga hobbitfötter, så kan jag känna det hopplösa och brutala mörker som omringar och hänsynslöst kastar sig över någon som försvarslöst faller fortare och längre ned i totalt och isolerat vansinne. Ja det och överdrivet tunga riff. Det är en ganska imponerande prestation.
Utöver det uppenbart idiotiskt oöverträffliga tekniska bedrifterna, ett stankface-riff runt varje hörn och bra jävla refränger så är det för mig främst denna känsla som gör att Darkane är något utöver det vanliga. Denna känsla tar de med sig till livescenen och skapar en aura av något evigt, ondskefullt och underjordiskt. Det är något påtagligt som känns i luften som händer när de spelar. Det är som om de släppt lös onda andar som flyger och ylar runt hela salen.
Hela kvällen har haft svinbra band, men detta är på en så annan nivå att det bokstavligen talat känns som att vi lämnat planeten, och att det enda som existerar i hela universum är det rum vi befinner oss i. Det är mer än teknik. Det är mer än bra låtar. Detta är genuin starpower. Detta är magi. Publiken är helt förtrollade, förlorade, och det känns som att vi kanske aldrig kommer tillbaka till vår vanliga värld igen.
