Lucka 9: Pelle Lindberg

Pelle Lindberg har levt och andats blues sedan 70-talet. Från proggrock och politiska texter i replokaler med brorsan till samspelta turnéer med utländska artister. Han är gitarrist, sångare och bandledare i bland annat Pelle Lindberg Band , och har alltid en tydlig vision – men också burit bördan av allt arbete som följer med att leda ett band.

Hur såg repen ut de första åren, och hur ser de ut nu?

1976 var jag sångare i ett band där jag också spelade slagverk. Min bror spelade gitarr och var väldigt duktig. Vi spelade nån sorts proggrock och latin – mest eget material. Brorsan skrev musiken och jag texterna, som ofta hade ett politiskt ställningstagande. Vi repade i ett gammalt hus med stora Marshallstärkare och en liten sånganläggning. Man fick gasta rätt mycket.

Nu är det annorlunda. Förr var lokalen både rep- och hängplats, men idag handlar det mer om att få saker gjorda när man är där.

Vad är din roll i replokalen?

Jag har alltid lett mina egna band, det är enklast så. Jag har en vision för vad jag vill åstadkomma, men det betyder också att jag får göra allt jobb: boka spelningar och sköta allt kringarbete. Det är inte alltid så kul, och ibland tröttnar man – det går i perioder.

På senare år har jag försökt styra upp repen mer. När man var yngre kunde folk spela och snacka hela tiden, vilket gjorde det svårt att hålla fokus. Nu är jag mer mån om att vi faktiskt ska åstadkomma något när vi repar, inte bara spela igenom gamla låtar.

Hur skriver du musik i replokalen?

Ofta börjar vi från ett riff. När jag spelat med Stefan Rosqvist har vi till exempel utgått från idéer han haft. Ibland tar jag med något hemifrån, och andra gånger bidrar andra i bandet. Bluesrock är inte särskilt statiskt; vi improviserar mycket och har bara en grund och ett slut klart – resten kan bli vad som helst.

Har du någon struktur på repet?

Egentligen inte. Om vi har repat sällan försöker vi fokusera på vad som behövs inför kommande spelningar. Är man ute och spelar mycket behöver man inte repa lika ofta, men jag gillar själva replokalshänget. Det är som ett äktenskap – det handlar om att bygga en kultur.

När hade du som roligast, och varför?

När jag turnerade med utländska artister, till exempel Kellie Rucker och Sam Myers. Det var kul men också väldigt speciellt. Man lärde sig mycket av sådana upplevelser.

När blev det som bäst resultat, och varför?

Med Kellie Rucker. Vi repade in hela hennes material, vilket var ovanligt eftersom hon annars brukade spela med band som bara körde bluesstandarder. Det uppskattade hon, och vi blev ett riktigt bra och samspelt band.

Hur hanterar man konflikter i bandet?

Som bandledare har jag fått ta många jobbiga beslut, som att byta ut medlemmar. Det är alltid känsligt, speciellt om man kört ett tag men märker att det inte fungerar. Det kan vara både musikaliskt eller socialt, och då måste man agera för bandets bästa. Det är svårt, men det är antingen det eller lägga ned.

Vilka saker gjorde du förr i replokalen som var dåliga?

Vi spelade ofta mellan låtarna och hade svårt att hålla käften. Någon pratade, någon stämde och någon spelade – det var kaos. God repdisciplin gör stor skillnad.

Vilka saker gjorde du förr som du slutat med och kanske borde börja igen?

Jag tror jag var mer kreativ förr. Ju längre man spelar, desto mer kritisk blir man, vilket ibland hämmar spontaniteten. Ibland är det en fördel att inte vara så erfaren och bara köra på.

Hur får man till det bästa repet?

Alla måste vara förberedda och lyhörda. Man behöver också trivas med sitt band och ha bra material att jobba med.

Du köper en till synes antik gitarr på loppis. En dag spelar du på guran och råkar gnugga den lite för perfekt så att en magisk ande snubblar ut från strängarna. Han är lite pissed över att du väckt honom och säger “Från och med nu får man inte längre skapa musik utifrån egen inspiration. All musik måste grundas från en enda inspirationskälla, MEN du får välja vilken källan är”. Vem eller vilket band hade du valt som ensam inspirationskälla till all musik framöver?

Johnny Winter. Jag såg honom 1974 i Stockholm, och han blev min väg in i bluesen. Det ledde vidare till allt annat jag lyssnat på och spelat sedan dess.

Alla musiker har valt vars en låt att ackompanjera intervjun. Enda kravet är att de varit delaktiga i låten. Pelle Lindberg valde: