Lucka 10: Alfred Andersson

Alfred Andersson, började sin musikresa vid 15 års ålder. Då handlade repen mest om att spela samma saker om och om igen, ofta utan mål eller riktning. Idag är hans replokaler präglade av struktur och effektivitet – allt och alla har sin plats och sitt syfte.

Med erfarenhet från band som Karavan, Machine 85 och The Demtones berättar Alfred om hur en klar vision och förberedelser är nyckeln till framgång. Han delar även med sig av lärdomar om konflikthantering, låtskrivande och hur man får bäst resultat.

Läs vidare för att ta del av Alfreds tankar om replokalskulturen, varför det var roligast i början och vad han skulle önska om en magisk norrman dök upp med en gurksmörgås och en önskan.

Hur såg repen ut de första åren, och hur ser de ut nu?

Jag började spela när jag var 15 i Hjärnarps musikrum. Det var mycket att diskutera tabs och sånt, vi kunde inte mycket annat så vi bara spelade. Man visste inte hur något gick till, så vi spelade samma saker om och om igen, så många gånger som möjligt. Nu är det mycket mer effektivt. Alla vet vad som ska köras, och det är inte lika mycket härvande.

Har förändringen varit avsiktlig eller organisk?

Det har nog skett organiskt. Erfarenhet och viljan att få mer gjort har drivit förändringen.

Utöver instrumentet, vad skulle du säga är din roll i replokalen?

Jag fungerar ofta som någon slags samordnare: bestämmer repertoar, låtordning och tider för get-ins. Jag ser till att ta hänsyn till allas tid.

Har du någon struktur på repet?

Ja, strukturen är klar innan vi ens kommer dit. Jag är totalt allergisk mot ostrukturerade rep och flum. När folk dyker upp ska alla veta vad vi ska göra.

Hur skriver du musik i replokalen?

Jag skriver musiken själv först, gör den tillräckligt färdig för att presentera idén. Sedan tar gruppen över och gör det de är bra på. Det blir en process där alla bidrar med sitt.

När hade du som roligast, och varför?

Det var roligast i början, när allt var nytt. Att få stå i en replokal med grejer som man inte hade hemma och bara spela – det kändes som en spelning i sig. Man kunde längta en hel vecka till nästa rep.

När blev det som bäst resultat, och varför?

Det var med Karavan, särskilt när vi jobbade med plattan ”Let the Shine In” 2018. Vi hade ett väldigt rigoröst arbetssätt: vi skrev låtar, testade dem live under flera spelningar och finslipade dem innan vi spelade in. Det påminde mycket om hur standup-komiker testar material på publiken innan de sätter det.

Hur hanterar du konflikter i bandet?

Jag tar alltid upp konflikter direkt. Om något får ligga och gro blir det en explosion förr eller senare. Jag har också lärt mig att anpassa hur jag hanterar konflikter beroende på personen jag har att göra med.

Vilka saker gjorde du i replokalen förr som var dåliga?

Jag var rätt krass och absolutistisk. Jag tänkte inte på hur mina kommentarer kunde tas emot. Med tiden har jag lärt mig att samma sak kan sägas på tusen olika sätt.

Vilka saker gjorde du förr som du slutat med och kanske borde börja med igen?

Jag kan faktiskt inte komma på något specifikt jag borde ta tillbaka.

Hur får man till det bästa repet?

Det handlar om förberedelser innan repet. Om någon inte är förberedd när vi ses, då tappar jag det. Alla måste veta vad deras jobb är och ha gjort sitt innan vi träffas.

En magisk norrman kommer fram till dig, bugar, ger dig en halvt uppäten gurksmörgås, och informerar sanningsenligt att han kan uppfylla en endaste önskan, MEN önskningen måste vara musikrelaterad, och den gäller bara 1 år. Vad hade du önskat?

Att kunna ta betalt för att lägga all min tid på mina projekt under ett år.

Alla musiker har valt vars en låt att ackompanjera intervjun. Enda kravet är att de varit delaktiga i låten. ”Denna var en utmaning, och basen blev en så stor del av låten”: