Singelsläpp x3: The Demtones

Det finns band som låter som om de började repa igår. Sen finns det band som låter som om de spelat tillsammans i ett tidigare liv. The Demtones tillhör den senare kategorin. Och med sitt senaste trippelsläpp cementerar de sin plats i den svenska rockens nu och framtid – med riffen i vädret, stövlarna i myllan och blicken rakt mot himlen.

The Demtones har tidigare släppt två album (en LP och en dubbel-EP). Under det senaste året har de istället satsat på singlar – tre starka låtar som både står på egna ben och ändå passar perfekt ihop.

Denna gång har de samarbetat med legenden Chips Kiesbye, känd för sitt arbete med Millencolin, Backyard Babies, Wilmer X, The Hellacopters och fler. Resultatet av detta samarbete är inget annat än tidlös perfektion.

För den som inte hört dem innan: det här är för dig som älskar ren (vågar jag säga “klassisk”?) rock n’ roll, men som samtidigt vill ha ett modernt sound. The Demtones är en trio av förrädiskt skickliga musiker som inte krånglar till det mer än vad som behövs. Låtarna har raka koncept och strukturer, och som alla vet: det enkla är ofta svårast att få rätt.

The Demtones låter exakt så som du som 14-årig AC/DC-fan önskade att du lät som, men innan du blev tillräckligt skicklig gav du upp på genren och kom aldrig upp till den nivån. The Demtones har tagit dina drömmar och förverkligat dem, och du kan inte låta bli att heja på.

Right on Time

Juvelen. Pärlan. Låten är så stor. Den där som låter som en “greatest hit” redan innan man hört den klart. Det är arenarock fast på den lokala puben.

Allt i låten bara sitter. Rytmsektionen marscherar fram som ett segertåg. Man kan nästan höra att både Alfred Andersson (bas) och Martin Behm (trummor) vet att detta är en svinbra låt när de spelar den. Oscar Ericssons (sång/gitarr) röst har så stark karaktär och självsäker träffsäkerhet i varenda stavelse att jag kan inte tänka mig en enda fras i någon av låtarna man kunnat göra bättre. Kopiera den meningen över till gitarren för det är lika sant där. Lägg till en video som är så snygg att man vill rama in den – och det här är inget annat än en instant classic.

Jag tror att låten på ytan handlar om en snubbe som inte kan låta bli att springa när hans crush gör ett bootycall, trots att han egentligen vill ha något mer än så. Men samtidigt speglar det också känslan av att vara en musiker på väg att slå igenom – ouppskattad, men ändå får känna av framgångens sötma i korta stunder. Det är en obekväm balans mellan att hoppas på mer och att acceptera att man är på utsidan för stunden. Hur man än behandlas, var i världen man än är, så står man där på scenen, varje gång, Right on Time.

Other Man

Här blir det mer slack i jeansen och tuggummi i mungipan. Other Man drar åt det bluesigare hållet, men tappar inte ett uns av Demtones-energin. Det är som att bandet låter sig själv svänga lite extra – ett klassiskt rockgroove med lagom mycket lera under naglarna. Denna låt är som en amerikansk bikerbar i ljudform – grusig, självsäker och full av energi. Det låter som en sån där låt som råkar starta på en soundcheck – och som slutar med att hela publiken gungar i takt innan man ens vet att giget börjat.

All the Way

Den tredje låten känns som den tredje ölen – den som kommer efter att man brutit den sociala stelheten, men innan man börjar tappa kontrollen. Det är inte en klassiskt “catchy” låt, men för mig är det ändå den som fastnat mest i min skalle.

Låten börjar som om den tvekar, står still, men med Martins driviga trum-intro bygger den upp energi som inte har någon annanstans att ta vägen än överallt. Eller kanske snarare som motorer som revvar upp sig för ett streetrace med livet som insats. För sen brakar skiten loss – huvudmelodin tar över både gitarr och verser. Och som i jakten på något större, känns urladdningen både oundviklig och befriande. Det är som att släppa taget, våga ta steget, och när man väl gör det, inser man att det var värt allt.

Som med ”Right on Time” kan man dra paralleller till musikbranschen. Låten har en snygg dubbelmening med den sexuella undertonen av “I’ll go through it all the way”. Det passar perfekt in i både metaforen och musikstilen. Man jagar något man tror ska fylla ett tomrum, tvivlar konstant, men är ändå beredd att ge allt och gå hela vägen. Man ser musikbranschen rakt i ögonen, sveper den sista ölen och säger bara: “Ta mig, jag är redo.”

Detta är samma band som släppte sitt debutalbum 2019, de har kvar allt du kan förvänta dig, men samtidigt är allt lite bättre. De har tagit det de redan kan så väl, skruvat på varje liten detalj, och verkar aldrig nöjt sig med att något är ”ok”. Det känns som om de tagit principen ”Folk vill inte höra vad du kan göra – de vill höra det bästa du kan göra” och gett hela sitt hjärta i det.

Det som gör det här släppet så starkt är inte bara att varje låt står för sig själv. Det är att de tillsammans formar en triad, ett trappsteg, ett bevis på att The Demtones har något som de flesta band bara drömmer om: en identitet. En tydlig, kompromisslös, visuell och ljudlig estetik som genomsyrar allt de gör, utan att tappa den mänskliga nerven.

Och det kanske är det som imponerar mest. För mitt i det proffsiga, så glöder det. Det brinner fan faktiskt. Det är fullständigt jävla rock.

Vill du förstå denna identitet på riktigt och kanske se om jag är full av skit eller är något på spåren? Gå in och lyssna – och upptäck det själv!