Major Business DEBUTALBUM -“Oddities & Odysseys”- Musik som muterar till fjärde dimensionen

Bandet som vänder ut och in på min hjärna har släppt sitt debutalbum! Det får fler synapser att aktiveras än vad det finns atomer i de närmaste tre granngalaxerna, och Major Business har ur sitt inre grävt fram ett ambitiöst och otroligt intressant album som jag är väldigt tacksam för att det existerar i vårt delade universum.

Skivan öppnar med ”Three Dreams” som blir en callback till singeln. Introts stämmor gör att allt direkt känns genomtänkt och bygger upp en förväntan jag knappt hinner formulera förrän ”Always on the Run” tar vid. Den lekfulla melodin följer gitarren som en färgglad skugga och bjuder på exakt den beatles‑aktiga lekfullhet, kombinerad med ett fräscht gitarrsound, som skapar en nostalgi över en tid varken jag eller bandet upplevt.

Sedan kommer ”Braindead Casanovas”. Startriffet är intressant i sig självt, bygger på med oväntade stämmor och flyger ut i nya melodier. Riffet funkar helt cleant för sig självt, och den otippade stämman på sista rundan visar exakt vad Major Business är. De gör påläggs‑sjukan till en konstform: varje gång de lyssnar på en takt måste de frågar sig ”Vad hade mer kunnat hända här?” och lägger bara till om det blir bättre, vilket blir typ hela tiden och överallt.

”Ode to Rental Hearts” påminner mig om hur det alltid känns som att MB‑låtar är på väg någonstans. De promenerar inte rakt fram utan snurrar lite hit och dit innan de landar. Gitarrljudet här är så jävla GÖTT – perfekt mängd klibb, som sådana där leksaker man kastade på väggen: tonerna fastnar för ett ögonblick men lämnar ingen smuts när de släpper.

I ”Running Away” tänker jag mig att hela skivan är som en organism med en okontrollerad mutationsförmåga; varje riff utvecklas lite mer än jag väntat mig. Det är som att man börjar med en pinne. Pinnen gror sen små grenar. Med små blad. Men bladen blinkar lila ibland, och toppen på pinnen växer sig dubbelt så stor, trippelt så stor, och förvandlas till ett segelfartyg från år 1628 ute på ett stormigt hav, där det från djupet sträcker sig tolv gigantiska tentakler som griper tag och sväljer hela skeppet som det vore en sugkaramell av citronsmak, alltmedan himlen skiftar bakgrund mellan stjärnhimmel, kalejdoskåp och en svartvit tv-reklam för rakapparater.

När tempot når sin kulmen saktar bandet ned med ”When Everybody Thinks the Same”. Så jävla behagligt ljud. Jag älskar akustisk gitarr, och när den är så perfekt spelad och mixad så smälter jag. Den ger ett andrum i ett annars maxhastighets‑album och visar att Major Business inte behöver gömma sig bakom lager på lager; även nedstrippat har de något att erbjuda.

Om något saknas är det stora, tydliga hooks som fastnar i huvudet. ”Go Turn in Yourself” påminner om att det finns MASSOR av små hooks i stället för en enda stor, och hela skivan funkar mer som en bok: du måste läsa (lyssna) rad för rad. Lyssnar du aktivt belönas du varje sekund – det åker hela tiden upp, ned, höger, vänster – och riktningar vi ännu inte upptäckt. Ibland känns det som om en 4-dimensionell varelse gett vägbeskrivning och sagt “Du behöver gå fyra vänster om “upp”, och sen svänga inåt i 3 halva evigheter, så hittar du versen där så länge du är vänd mot solens sjuttonde baksida”.

”Boogey Man Jam” är en idé‑explosion: så. facking. snyggt intro, versen är kul och så jäkla coolt användande av tickande klocka. Också ett snyggt exempel på en låt fullpackad med snygga melodier, komposioner, stämmor, ideér och galenskaper. ”Perfect Line” ger BAUSEN (basen) lite mer plats här, det blir välkommet! Jag känner mig som Don Draper på promenad med stank‑face och glidande armar medan gitarren tar ett steg tillbaka. Jag uppskattar verkligen att de vågar plocka bort något så centralt som gitarren för att öppna upp för variation.

Mot slutet ger ”Binary Stars” och ”Ain’t No Telling” prov på hur poppig produktion och catchiga riff kan skapa en övergripande hook för ljudbilden snarare än för enskilda låtar. Men det är ”Pub Fight” – den beachboyiga förstasingeln med fler delar än jag kan räkna – som tydligast visar vad Major Business handlar om: högst kompetenta musiker som dryper av kreativ adhd, med egen stil och låtskrivarfilosofi.

Att lyssna på denna skiva är som tidigare nämnt en resa. En väldigt trevlig sådan, och en jag kommer göra om flera gånger. Om jag ska vara kritisk så tycker jag inte det finns något de borde ändra på, men det hade varit extremt intressant att höra de lägga till en lättlyssnad låt – en låt där de tillåter sig att bygga något relativt enkelt och repetitivt kring någon av de 248st snygga melodierna de redan har, och strö små element av sin väldigt unika formel över det. För att sedan låta de som är nyfikna själva få upptäcka hur djupt ned i galenskaperna de faktiskt går. Det kan såklart vara ett avsiktligt grepp att undvika det, men jag tror det hade gynnat dem ofantligt. Då tror jag de kunnat skjutas från “Coolt och speciellt underground-brand” ända till “Holy fuck, är det månen där uppe? Varför är den så stor, låter som en hel cirkus på experimentell ecstacy och varför bär den kostym? Nej oj, det var visst bandet Major Business.”

Tills dess och även efteråt, så är skivan en oförutsägbar resa som kräver aktiv lyssning men belönar med färger och dimensioner jag inte visste fanns, och är så jävla bra att det bara måste vara olagligt.