Eradikated – HELLsingborg
Jag har lyssnat en del på Eradikateds album ”Descendants”, och det är snortunga grejer. Bara utifrån inspelningarna går det att förstå varför de har växt i popularitet. Men unholy fuck, redan från första låten ”Unleash” känns det som en svart tsunami som stormar ut över publiken – och den slutar inte. Den växer sig bara större och mer obarmhärtig i en hel timme.
Sångaren låter som världens argaste panter, och deras trestämmiga scream/growl är rent ut sagt skitcoolt. På skiva hör man att det är där, men live blir det något helt annat – en ren jävla attack. Det känns som att ljudvågorna fysiskt slår ut över publiken, som om hela lokalen vibrerar av deras vrede.
Basisten? Den mannen är en demon. Han ser ut som att han är konstant förbannad, som om han när som helst skulle kunna hoppa ut i publiken och bita nån i ansiktet. Hans närvaro är farlig, men på det där elektriska sättet där man inte kan slita blicken från honom. Det känns som att energier från helvetets eldar rinner ut genom både hans fingrar och ögon.
De får publiken att headbanga så jävla djupt att det ser ut som att alla skallar golvet i takt.
Men det är inte bara scennärvaron som gör Eradikated överlägsna. De har skitbra låtar. Alla band som spelat ikväll har varit starka på sina egna sätt, men Eradikated överträffar ändå alla andra. Riff? Bäst. Energi? Helt sjuk. Röst? Brutal. Låtmaterial? Krossande. Skicklighet? Orimlig. Show? En ren slakt.
Skitbra. Punkt.
