Mörbultad – HELLsingborg
Kids i all ära – men erfarenhet ljuger inte. När Mörbultad kliver upp på scen är det inget snack om saken: de RIVER igång och visar exakt var fan gubbarna ställer skåpet.
Där tidigare band kanske utforskat scenens gränser, utnyttjar Mörbultad hela ytan – och då menar jag inte bara scenen, utan hela jävla golvet. Det är energi, det är självklarhet, det är livepunk i sin renaste form.
Det finns något intressant i att se unga band försöka bevisa vad de går för, och det är inget negativt i sig – men att sedan följa upp med veteraner som vet exakt hur det ska göras? Det är en njutning i sig. Den yngsta i Mörbultad är lika gammal som två av medlemmarna i det första bandet kombinerat, och det märks att den här erfarenheten gör skillnad.
Sångaren är, ärligt talat, för snygg i ansiktet för punk. Han ser mer ut att platsa som programledare på TV4 än hoppandes på en arg punk-scen. Det är tur att han är så satans bra. Han har en osviklig känsla för publiken – när energin i rummet dippar, blir han varken osäker eller irriterad. Han känner det, men drar igång dem utan att förlora sitt eget fokus. Han kör sitt, oavsett, men vill ha alla med sig. Det är den typen av självklarhet som bara kommer med rutin.
Jag trodde först att gitarristen Dan bara var lite stel i lederna på grund av… tja, den höga åldern. Men nej – det visade sig att han precis brutit ett jävla revben. Och ändå står han där och kör som om inget hade hänt.
Mörbultad är exakt det punk ska vara – okomplicerad, röjig och live. Det är skitkul att se dem spela. Faktum är att jag efter det här giget blev sugen på att bli trådlös basist i ett punkband. Jag tror fan att det ska ersätta uttrycket ”livet på en pinne” för mig.
När bandet frågade om det var okej att köra två låtar till, och någon i publiken skrek ”Nä, kör 500 till!”, så kändes det fullständigt rimligt.
