Lucka 12: Jonas Andersson

Sen Jonas Andersson som tonåring spelade sitt första kvintackord, så har han spelat gitarr varje dag. Han har levt ett liv fyllt av musik – som gitarrist, låtskrivare och pedagog. Från fritidsgård till skivkontrakt, till pedagog och trubadur. Jag vet inte definitionen av ”att lyckas inom musik” är, men med tanke på hur stor del musiken är i Jonas liv, så måste han vara en av dem som gjort det.

Vilka band spelar du med och/eller vilka band har du spelat med?

Jag har spelat med otroligt många band: Spelat med min bästa vän Ejnar (Andreas Ejnarsson) mycket, Bröderna Olja, BEN, men också Open, Coffeclouds – mitt första skivkontrakt, Lys, Sefyr och nu spelar jag mycket med Felicia Johansson i Tonsyndikatet och en uppsjö av olika trubadur-duos. Det har också varit mycket covers, husbandsgig – allt från julbord på Marina Plaza till Pink Floyd-coverband och quizkoncept. Ett nygammalt projekt är Skrot, ett band från 70-talet som mina gamla vänner startade om igen – ett vuxenliv med undantag.

När var du först i en replokal?

Tonåren, på fritidsgården i Oxie, Malmö. En punkarkompis hade köpt en elgitarr, och jag fick prova på. Jag var egentligen idrottsfanatiker, men när jag väl kände musiken i fingrarna var jag fast. Jag har nästan spelat varje dag sedan dess, aldrig gått en kurs.

Hur såg musiklivet ut i början?

Jag började spela mer i band runt 19 år. Då träffades man via folkrörelser, ABF, Studiefrämjandet, och hade tillgång till listor som betalat. Sen fick jag jobb som lärare av en slump. Tillsammans med Per Eskilsson anordnade vi konsterer och rockläger för ungdomar på glid. Sen fortsatte jag på det lärarspåret på Clemensskolan (Nuvarande Nicolaiskolan). Fick lära mig grunderna på biblioteket. Hasse Jönsson (Nu, Rock VD på The Tivoli, dåvarande arrangör Studiefrämjandet) hjälpte till med listor och lokaler och helt plötsligt blev det en stor musikverksamhet. Det blev väldigt bra, Maja Ivarsson var tex en av eleverna där.

Sen lades skolan ned, och jag flyttade istället till GA-skolan och hade kurser för flyktingklasser på 90-talet. Ingen talade språket, men musik är internationellt.

Peter Björk ville starta en egen skola där jag blev ensam musiklärare och skaffade mig också först då en pedagogisk utbildning.

2006 landade jag på Mega Musik där jag jobbar för närvarande.

Hur såg repen ut?

I början handlade det mest om experimentlust. Jag brukade komma med en låt, visa hur den gick och låta folk bidra med sina idéer. Det var en lekfull, laborativ process. Nu har jag lyxen att få spela med väldigt skickliga musiker. Alla har koll på sina grejer, så det blir mer fråga om arrangemang och att finslipa detaljer.

I egna projekt gillar jag att arrangera låtar, experimentera med olika körer och låta musiken ta form. I andra band försöker jag bara njuta av att spela med musiker som verkligen vet vad de gör.

När hade du som roligast, och varför?

Med Sefyr. Det var nog det enda bandet där jag känt som ett lyckat äktenskap mellan mina låtar och deras röster. Det föll mig liksom i smaken, och blev hur jag tänkte att det skulle bli – och ofta ännu bättre än jag tänkt. Vi vann till och med en tävling med en av låtarna, vilket var en väldigt kreativ och inspirerande tid.

Låtskrivandet har alltid varit kärnan, jag älskar att skriva text och musik. Samtidigt har jag haft fantastiska stunder som musiker, som turnéer med BEN, Tingsek, Christian Kjellvander och spelningar på P3 Live. Jag har helt enkelt haft väldigt roligt hela tiden. Jag har aldrig velat dra det längre till att ha min betydande inkomst från musiken, det är ett besvärligt yrke. Jag är rädd att det kostar mer än det smakar.

Vi är kreativa människor alla här, om man inte får utlopp så mår man inte bra heller. Man kan inte pausa den kreativa… vad det nu kan vara – rastlösheten. Men kan man kombinera det med resten så blir det väldigt bra.

Har du någon struktur på repet?

Ja. När man repar, då repar man. Jag föredrar att vara effektiv, särskilt när det är inför en spelning.

Hur skriver du musik i replokalen?

Jag gör det faktiskt aldrig i replokalen. När jag kommer dit är låtarna färdiga, och vi jobbar med att klä dem tillsammans. Arrangemang kan jammats fram, men själva låtskrivandet sker på egen hand.

Vilka saker gjorde du i replokalen förr som var dåligt?

Jag har nog spelat för högt ibland, stått framför förstärkaren och tappat helhetsbilden, men inga allvarliga grejer.

Vilka saker gjorde du förr som du slutat med och kanske borde börja med igen?

Jag var mer experimentell förr. Jag brukade ha flera olika gitarrstämningar för att låtarna ”krävde det”. Det var jobbigt att stämma om hela tiden, men det gav fler penslar till tavlan.

Med det i åtanke, hur får man till det bästa repet?

Bästa tips är att ge folk en inspelning på låten först. Exempelvis hade jag ett samarbete med gruppen Karavan med bl.a. Jokke Svenningrud & Alfred Andersson . Där skrev jag en låt “Tills det onda går över”. Sara Olrog sjöng. Jag hade repat med Sara, sen skickade jag ut en låtpresentation. Sen hade de kollat lite själv och sen började vi repa låten. Utan någon som helst instruktion utöver tempo, form och tonarten. Och det blev ett fantastiskt resultat. Tog liksom helt annan väg än om jag hade bestämt allt. Man vågar göra en sån sak om man litar på kompetensen och kreativiteten. Det är det bästa. Lita på att folk har något att bidra med.

Om du trillat utför ett stup och precis innan du når marken så dyker plötsligt en glad och flygande morotskaka upp, som av någon anledning kan uppfylla 1 magisk önskning, MEN önskningen gäller enbart för alla nystartade bands första rep (Kakan kan tyvärr inte hjälpa dig ur din situation). Vad hade du önskat?

Att alla fick känna den totala känslan av samspel och magi när musiken verkligen klaffar. Den känslan är det som gör att man aldrig slutar spela. Det är något vi behöver påminnas om – att musiken är både hälsa och kraft.