Söndagsklubben – ”Vad gör man när man väl tror på sin musik?”
Möt Malmös svar på Bo Kaspers Jävla Orkester. Här är bandet som står redo och taggade vid startlinjen av karriären.
💡Fun Fact: Bo Kaspers Orkester är ett band av tråkiga gamla gubbar som antagligen bara andra tråkiga gubbar som jag, tänker på när de diggar till Söndagsklubben.
Vad inspirerade er att starta bandet, och hur kom ni på ert bandnamn?
När Tommy Körberg körde runt som mest så träffades hela kultureliten på Café Opera och snackade skit om kulturlivet. De kallade det för Söndagsklubben. “Vi tyckte det lät bra, och vi känner vi har lika stor potential som dem.” säger sångare Mathea Jakobsson med ett skratt.
Hur ser er kreativa process ut när ni skriver ny musik?
Den nuvarande processen är nog inte långvarig, vi ska ändra hur vi skriver låtar. Men nu är det oftast Mathea som skickar en sång/melodi till gitarristen Karl Östvall som de senare bygger vidare på i replokalen. Eller så skickar Karl ett arrangemang med “dålig text” som Mathea skriver på nytt. Trummis Johannes Rydbo är också väldigt delaktig i själva soundet av bandet. (Basisten Edvin Jakobsson säger inte mycket, men av giget att döma så tillför han som minst makalöst framförda basgångar. Hans tystnad kan också ha berott på att han inte var där just då, men jag är inte säker.)
Har ni någon struktur på era rep? Hur ser ett rep ut?
Alla rep börjar med att tjöta (Jag hann inte fråga, men jag tror det betyder ”snacka” för folk som är ballare än jag). Oftast så börjar “någon” (uppenbart alltid trummisen Johannes) med att visa något på telefonen, och sen fastnar de där tills Rebecka Borgström (Keyboard) blir för rastlös och säger att det är dags att repa. ”Vi känner oss väldigt trygga med varandra. Alla är känsliga människor men vi kan ta hand om varandra. Ingen spelar något spel eller så. Alla är självgående och vi har helt enkelt väldigt kul ihop.”
Det repas en gång i veckan, kanske lite mindre framöver pågrund av livspusslet.
Hur balanserar ni ert musicerande med det där pusslet?
Många spelningar har det blivit svårt. Detta giget (Popkorn 19/9) kunde vi till exempel inte ha med oss gitarristen Karl på. Det är främst svårt att få ihop det med jobbet. Vi har alla jobb som vi trivs med. Finns ingen riktigt bra lösning. Det går i perioder då vi fokuserar mer än andra. Vi är öppna med att man inte kan lägga fullt krut, alla är i samma sits och förstår.
Det jobbiga är det administrativa. Vi har ingen manager ÄN. (Ring oss!)
Vilka utmaningar har ni stött på som lokalt band, och hur har ni övervunnit dem?
Utmaningen har väl varit att folk vill att man ska spela gratis. I Malmö stänger så mycket bara ned, och det finns så många bra band här, men bara färre & färre ställen att spela på. Det är svårt att dra folk utanför bekantskapskretsen, och man vill spela oftare än de pallar se en. Vad gör man när man väl tror på sin musik?
Vilka lokala artister eller band har påverkat er musik mest?
Jag vet väl inte om vi riktigt blivit påverkad av andras musik, men vi har ju såklart ut mycket av att spela ihop med andra. Man kan bolla idéer och snacka om allt jobb runtomkring. Man hittar också andra band som delar fanbase och unika röster man kan göra något fett tillsammans med.
Avslutningsvis?
Vi trivs väldigt bra ihop. Vi har faktiskt aldrig känt denna dynamik i ett band förut och det känns som att vi har något speciellt.
Vi är helt enkelt jävligt bra, men hur ska vi få alla andra att fatta det också?
Här finns inte mycket plats för ödmjukhet, men frågan är om man egentligen måste vara ödmjuk? Jag skulle vilja påstå att deras uppskattning av sig själva är korrekt. De låter förbannat bra. De har massiv potential. Bra låtar, bra band, gott snack. Det enda som fattas är jobbet runtomkring musiken. Man ska dock inte glömma att det också finns ett enormt värde i att bara spela och släppa riktigt bra musik ihop med människor man tycker om. Men om man vill mer, vad gör man då?
Lyssna på Söndagsklubben på Spotify, och se till att du blir en av deras nya publik!
