Helltown: Det lät som kaos, men kändes som hem

I en värld av isolering och Ai-genererad bullshit så kom ett live-event du borde varit på – och kanske ännu bättre – nu recensionen av den. Att läsa detta är som att snorta en fimpe, but in a good way!

Helltown är en festival där det känns som om besökarna hälsar en antingen genom ett blygt men genuint varmt leende, eller genom att flasha ett skitigt rövhål. Jag gillar båda! Själv är jag lite fin i kanten och tvättar rövhålet innan jag hälsar med det.

Jag kom dit något sent. Vissa dagar är fan inte gjorda för ganska ok metal-band.

Jag käkade en burgare bland Vagnhalls många val av streetfood. Det skulle jag inte gjort. Den smakade bra, men kändes otrevlig. Burgaren var alltså som motsatsen av ett könsorgan. Vanligtvis är det det en komplimang- kanske den finaste man kan få – men i detta fall var det inte det. Denna upplevelse stal Half Me’s timeslot. Av det lilla jag hörde, så borde jag varit där. Just det! Festivalen har musik!

Det första bandet jag hann med, där tänkte jag ”Detta blir nog fan höjdpunkten på kvällen” och det var danskjävlarna Cabal som mixar grov jävla Fuck-you-in-the-ballsack-metal (Ny genre, don’t look it up) och snortung techno. Ja du läste rätt! Den mixen låter som att blanda punk med disco, men Cabal gör det så bra att det känns som en naturlig kombination som borde bli en stöttepelare i modern metal.

Cabal är så jävla hårda att de får nästa band att se ut som Barbados på schlagerfestival. Siamese har riktigt bra låtar. Men med backingtracks live och David Batra på ostadig sång, så blir det svårsmält för mig. I rättvisans namn – there is a case to be made för backingtracks. Om det höjer publikupplevelsen – vilket det absolut kan göra, då känns det egentligen bara sjyst mot lyssnarna att göra showen så maxad den bara kan bli. Nu var detta också deras sista stop på turnén och de hade nog krökat en del, och kanske var det det som sänkte deras framträdande. Jag tyckte ändå publiken var relativt generösa med sitt engagemang, även om sångaren sa ”You’re colder than my ex-girlfriend. And I cheated on her, i did nothing to you”.

Eyes Wide Open var skitbra. Jag uppskattar brutaliteten i Cabal, men EWO har både tunga riff, bra låtar, bra teknik, snygga melodier och är på något sätt ändå… mysiga! Det känns som att vi är kompisar som hänger och har skoj ihop. Deras set var faktiskt de 45 minuterna av kvällen där jag konstant njöt hela tiden.

Betyder alltså det att Aviana sög? Inte ens alls. Men de lider av att vara det sista, och faktiskt bästa bandet på kvällen. Redan de första sekunderna så är det så galet tydligt att detta band är på en annan nivå än allt det andra. Rösten är flawless. Presentationen, kläderna och koreografin skriker “Vi är fucking stjärnor och vi vet hur man gör en show”. Låtarna är alla av högsta kvalité. Det var verkligen en mindblowing start. De dubbla instrumentalisternas synkade koreografi får min redan sprängda hjärna att smälta ned i lägre beståndsdelar än vad en kvantfysiker skulle kunna skoja fram. Problemet är att det är galet svårt att lyfta därifrån. Aviana ÄR bästa bandet på kvällen – alla kategorier. Men efter de första 10 minuterna så känner jag “Ok, nu har jag sett er grej. Det var skitbra. Kan jag gå hem nu?”.

Det bör nämnas att jag är den typ av person som står still lite längre bak i publiken, gärna med gott om utrymme omkring mig. Om det är sinnesjukt tungt: alltså 3 planeters kombinerade vikt samlade på ryggen av en skalbagge tungt – då kanske jag nickar något rytmiskt på huvudet. Är man någon som moshar, bangar och skriger så var detta säkert bara total perfektion från början till slut.

Men att vara headline är inte all fun and games. Publiken har tömt hela sin energi under en hel dag, du själv har jobbat och väntat sen tidigt på morgonen, och ditt jobb som underhållare handlar mer om att tvinga ut den sista gnistan som dröjer kvar från både publiken och dig själv, mer än att bara spela grym musik. Aviana var dock ett perfekt val som headline. De imponerade, exploderade och levererade.

Helltown som helhet var och är så förbannat fint. Människorna här är ofta av kategorin “Livet är en ensam och maktlös vandring i uppförsbacke med skoskav, piskande regn, besvikelse och en gnutta bajs i brallan”-person. Vi växte upp med metal som flykt. Vi sprang från allt som kändes fejk, tomt eller för enkelt. Från måsten, självförakt och algoritmer. Vi hamnade här, på Helltown. Och för första gången på länge kändes det inte som en flykt – utan som att vi faktiskt kommit fram.

Stort tack till Helltown och alla som är engagerade i det. Och tack till Alexandra Petersen för bilderna!