Vera Hjorth – Titta inte ner – Låtar som glittrar, gräver och griper tag.
Att lyssna på Titta inte ner är som att öppna en dörr till ett rum där någon redan tänker högt – och gör det med stil. Det är funky jazz med RnB-doftande sång, svenska texter och ett uttryck som både är skolad och helt sin egen.
Klaviaturen sitter som en mejsel i ett stenblock och karvar ut takterna bit för bit. Basen känns som ett varmt och elastiskt rep som håller hela ljudbilden samman, och gitarren skrapar med självsäkra och välansade kattklor.
En röst med gravyrverktyg och djupdykarlungor
Veras röst är både exakt och känslomässigt djup. Hon har en förmåga att gå från änglalikt svävande till diamantgraverande skärpa på ett ögonblick. Jag är rätt säker på att om hon glissar högre än hon gör i Sandaler, så kan rösten extraknäcka som verktyg på en juvelerarverkstad.
Samtidigt finns här ett textdjup som går att drunkna i med glädje. Det är personligt, men aldrig navelskådande. Reflekterande, men aldrig förlorat i dimma.
Singer/Songwriting på svenska – med folkhögskolekänsla i bästa bemärkelse
Det här är singersongwriting med svensk själ – reflektioner om framtid, förändring och inre landskap. Det påminner ibland lite om när Cornelis Vreeswijk blev jazzbiten och spelade med Jan Johansson. Fast den feta trubaduren sjunger mindre som en full poet och mer som en välskolad ängel. Titta inte ner rymmer allt det bästa med vad jag vill kalla “folkhögskolemusik”: en uppenbar förståelse för teori och musikalisk historia, men med fokus på att det ska låta bra och inte överspelat. Detta tillsammans med lekfullt samspel, levande dynamik och en känsla av att musiken växer fram i nuet snarare än fabrikeras i efterhand.
Liveversionen av Genom fönstret är ett praktexempel – den ve-vi-va-vuvar sig rakt in i hjärtat, utan att kännas som ett avbrott från resten. Det är snarare ett bevis på att Vera och bandet låter lika självklar live som i studio.
Arrangemang som andas – och blåser nytt liv
Låtarna rör sig mellan avskalat och överdådigt. I ena stunden sitter man i ett tomt rum med Vera och ett piano. I nästa: fullblås, lyxkomp och en känsla av att vardagen just fått sitt soundtrack. Det är pampigt, lent, svängigt – och ändå med skarvar som gör det mänskligt.
Bakom Vera finns ett band som förtjänar sitt eget kapitel: Erik Westlin (trummor), Montana Pihlström (bas), Axel Nygård (gitarr), Tina Ljungqvist (klaviatur) – plus en uppsjö av gästande musiker. Det instrumentala håller så hög klass att skivan kunnat släppas som instrumental och ha ett eget värde.
Men det är Vera själv som står för låtskrivandet – och det märks. Titta inte ner känns som en personlig värld. Och det är en värld man gärna vistas i, länge.