Opius – HELLsingborg
Opius kliver upp på scenen med en annan sorts närvaro än sina föregångare. Där Nailbed var kantig, rå och intensiv, är Opius mer genomtänkt, mer skulpterad. De inleder med mystiska symboler och ikoner, vilket sätter en rituell stämning från första stund.
Det märks att detta gänget gör mer än bara skapar musik. De skapar en myt. Det är något större runtomkring musiken som bygger en helhet och en storhet som inte går att bygga med ljud enbart.
Det tar en låt att justera sig till deras uttryck. Här finns mer luft, mer utrymme för detaljer att träda fram. Om Nailbed var en kantig sten som kastats i en smutsig vattenpöl, så är Opius noggrant utkarvade antika pelare, stadigt placerade över ett livsviktigt vattendrag. En känsla av precision och tidlöshet genomsyrar deras musik.
Varje låt känns som en resa – en resa som börjar smått men växer sig allt större. Opius drar varje låt till sin spets, bygger upp den till ett grandiost crescendo, som om varje stycke strävade efter att vara något heligt. Musiken är som en romersk institutionsbyggnad: skickligt utformad, metodisk, majestätisk och obestridlig.
Sångerskan är fenomenal. Hon vågar ta ut svängarna, experimentera med olika tekniker och göra modiga val som ger låtarna ännu mer liv. Men samtidigt är musiken i sig så stark att de hade kunnat vara helt instrumentala, och man hade fortfarande köpt det. Missförstå mig rätt – sången är en tillgång, men bandet är så skickliga att det nästan blir löjligt.
Opius består av bland annat arrangörerna Elliot Söder och Leo Möller Johnson, men det är knappast så att de måste arrangera fler festivaler för att kunna få gig. Bandet är svinbra, låtarna episka och Opius bevisar att finess kan vara lika överväldigande som råstyrka.
