Ashes of Souls släpper sin LEGACY – jag får stankface och existentiell kris

Denna EP får mig att fundera över hur jag lyssnar på musik. “LEGACY” av Ashes of Souls är en tung, tajt men samtidigt smått frustrerande EP. Musiken är grym, om du gillar tajta riff och kraftfullt men varm heavy metal. Jag har dock svårt för denna sången, och det påverkar dessvärre min upplevelse enormt.

Sången känns bitvis som oinspirerad power-metal och upplevs som lite missanpassad. Det är som att bandet kommer fram med coola låtar, skriver text, och när de sen gjort allt det roliga så lägger de den obligatoriska sången för att de måste.

Det finns dock en förklaring på detta, då LEGACY faktiskt är en nyinspelning av låtar med bandet de startade med. Då var det growl, nu är det mer anpassad efter en bredare publik med skönsång. Sångerskan har alltså gett sig på att försöka “sångifiera” redan skriven growlsång. Det resulterar tyvärr i många platta melodier.

Sången är ett jäkla ok för de flesta faktiskt. Det är så sinnesjukt svårt att bara göra sång som inte sänker låten. Alltså på riktigt – det spelar ingen roll om du är svinduktig på att sjunga eller har makalösa texter: om sången brister i antingen teknik, inlevelse, personlighet eller bra melodier så haltar ofta hela låten fram. Det är synd! I detta fallet är det dessutom trummisen som sjunger lead, vilket är jävligt coolt, det gör mig sugen på att se dem live.

Jag gillar texterna! I HIDEAWAY tex: “I won’t stop falling, when there’s no place where I can land”. För mig beskriver det känslan av vilsenheten av att ha någon trygghet och stabilitet i livet – som sen tagits ifrån en. Något man trott på som varit en grundsten i ens identitet, visar sig vara fel, och hela ens världsuppfattning och/eller självuppfattning rasar. För att sluta falla behöver man något fast att stå på, och innan man hittar det så är det enda man kan göra att falla vidare, och i bästa fall gömma sig tillfälligt i en falsk personlighet. Det är vackert, det är hemskt. Det är igenkänning, det är reflekterande och det är målande.

Men det är återigen problemet med att det är lätt att missa de bra texterna, för att sången och melodin inte lyckas förmedla känslan. Texterna rullar liksom lite obemärkt förbi. (Kan jag sluta hacka på sången nån gång?)

Musiken, kompositionen och produktionen är det verkligen inget fel på. Allt sitter där det ska, det är lättillgängligt, tajt och gött sound som liksom murrigt smeker in i en. (Ja jag sa det! Metalriff som smeker, vad ska du göra åt saken?)

NO MERCY har tydligast refräng, vilket är extremt viktigt även i metal. Det är nog den som fungerar bäst i denna nya uppsättning. Den har också spännande och något oväntade riff. De bygger på klassiska strukturer, sånt man vet funkar och slänger in en smakfull touch av att vara alternativ.

Älskar den djupa, djupa knarriga basen. När man får höra den något isolerat komma in i början av DOWN IN THE LANE så ändras min min från dum och nyfiken till den grövsta av stankface. Hade kunnat ha en hel EP solo med bara det basljudet.

Det är mörk heavy metal. Något i effekterna och mixen får mig att känna att det är mjukt, lite varmt och fuzzy liksom. Vet inte vad de själva kallar genren, men tillsammans med denna sång har den en viss melankolisk episkhet av sig.

Det är snygg artwork, men det är något med det som får mig att tänka att det är en reklam för ett gympass.

Den här skivan får mig att inse hur olika vi lyssnar. Jag tror de flesta har som jag: en “sång-centraliserad” musikuppfattning. Men likt en Galileo i metalform så påminner denna EP mig om att vissa lyssnar med riffen i fokus, och sången något som svävar i en omloppsbana runt det – och i det avseendet är denna skiva både klassisk i sin stil, välarbetad och intressant.

Om sången inte är lika viktig för dig som den är för mig – då har du en bra platta här. Annars väntar vi tålmodigt på att den nya sången och bandet ska hitta sig själva.

Summan av det hela är: Musiken är jävligt bra. Sången spelar en orättvist stor roll i låtarnas helhet. Jag blir lite sugen på att lyfta skrot.