”Kärlek ’23” av Bobbe – All you need is något mer än det här
Jag började skriva den här recensionen som jag brukar – i uppmuntrande ton, letandes efter det som faktiskt funkade. Började tänja lite på sanningen. Men efter en genomlyssning insåg jag att jag behövde lyssna igen – bara för att hitta något snällt att skriva. Då tog livslusten en paus. Det här är inte ett album som ber om en repris.
Problemet med Kärlek ’23 av Bobbe hade väldigt enkelt kunnat lösas med att bara korta ned skivan till en EP med de 4-5 starkaste låtarna. Det finns potential här. Men den drunknar i utsliten banalitet.
Jag gillar låten “Tänk om vi dör nu”. Den är bra! En “memento mori” i elektronisk smooth-jazz-rap-förpackning (fyfan vad jag hatar att försöka genresätta allt).
Ibland träffar Bobbe nerven i vardagen riktigt bra. Men det händer för sällan, och jag orkar inte lyssna igenom allt igen för att hitta exempel. Men de finns där! Någonstans.
Musiken och arrangemanget är snyggt och får låtarna att kännas seriösa.
HipHop, och speciellt denna typen av smooth jazz rap, står och faller med hur väl man lyckas förmedla trovärdighet i “snacket”. Även om allt framförande – sång, teater, föreläsningar – är ett skådespel, så får det aldrig kännas som ett skådespel.
Ett kanske dåligt exempel: Första gången jag själv insåg tyngden i skådespeleriet var Elvis i “Are you Lonesome Tonight” där han har ett parti där han bara talar texten. Varje stavelse känns trovärdig, som att han faktiskt talar till någon, och han faktiskt menar det han säger.
Det är en enorm utmaning att ge sig på. Att spela ett instrument för publik kan kännas utelämnande, men det är ändå påklätt på något vis. Att sjunga är snäppet värre, och även om din inre skådespelare måste ut, så är det för att ge sången en skjuts och mer effekt.
Men att snacka för publik? Över musik? Mannen. Där är du naken som en skinnad baby i ett badkar. Man hör direkt om man “låtsas” det man säger. Om man försöker vara avslappnad, så är man inte avslappnad. Man måste mena varje sekund, varje ord, annars hörs det direkt.
Min poäng är alltså inte att Bobbe är kass. Det är en stor bedrift att göra en hel facking skiva med låtar, testa själv någon gång så ska du se. Poängen är att jazzrap är otroligt svårt. Det funkar nästan bara om du genuint är den ballaste katten på balen, med mer livserfarenhet än en pensionerad alv.
Jag vill säga att det är blandat här – högt och lågt. Men det höga var aldrig högt nog för att lyfta helheten. Musiken håller, arrangemangen är snygga, det finns guldkorn i texterna. Men det blir för mycket av samma. Och de bästa stunderna drunknar i resten.
Jag hoppas Bobbe fortsätter släppa musik. Det finns något där. Men nästa gång vill jag inte behöva leta efter det.
Prove me wrong! Lyssna på skivan, köp 100 exemplar var och visa hur fel jag hade!
Du hittar den på bandcamp, nedan länk!
https://punschrullerecords.bandcamp.com/album/k-rlek-23
