Mule – HELLsingborg
Festivaldag två kickar igång med ett band som bara skriker ungdom och energi. Det tar Mule knappt två sekunder att slå in dörren med så mycket tunggung att jag nästan sket på mig.
Som jag nämnde i Nailbeds recension, så var faktiskt de och Mule mina favoritakter på hela festivalen. (De ska faktiskt ha ett gig ihop på Hemgården Lund, 14 mars). Jag tror inte jag hade smällt igång deras låtar hemma, men livemusik ska inte bedömas efter hur det hade låtit ur mina högtalare. Det ska bedömas efter vad de skapar där och då. Har du inte kollat på Mule så kvittar det nog vad för musik du vanligtvis lyssnar på. Bara se dem!
Jag vet att du tror att det krävs en folkmassa för att mosha, men den här sångaren motbevisar det totalt – han moshar med sig själv på något sätt. Det är kaos, men på ett kontrollerat och karismatiskt vis.
Musikaliskt är de som ett röjigare Korn, med en experimentell ådra som gör det hela ännu mer oförutsägbart. Det händer så jävla mycket – tempoväxlingar, taktändringar, drops som slår till från ingenstans. Det borde vara rörigt, men istället är det bara intensivt och engagerande.
Jag älskar när ett band som spelar så tungt vågar leka med luft och dynamik. Det är just den kontrasten som lyfter de mest brutala partierna, och håller en nyfiken och engagerad genom hela giget.
Sångaren säger att han är sjuk, men med tanke på hans growl så måste han ha menat sjuk i huvet, för hans röst är tung som fan. Mule låter som om ett mer experimentellt Korn hade rekryterat en ung och oslipad Corey Taylor på sång – och kom inte och säg att det inte låter asfett!
